Jag finns alltid här

Ett filmteam har följt efter mig i några dagar och det känns som om jag inte sovit på veckor. Det är så ansträngande att visa upp sin soliga sida så man bara vill gå och gömma sig nånstans, rapa, grymta och lukta illa. Jag blir filmad för att vara med i Seportaget på våren, och det Seportaget ska handla om en mamma vars dotter insjuknade i en ätstörning. Det är jag det.

Jag har ofta funderat på om det skulle ha varit annorlunda att vara en mamma i en kärnfamilj och ha ett barn som insjuknar i en ätstörning. Ibland tänker jag att när man betraktar de blickar som ser på oss utifrån är det kanske lättare att vara ensamförälder ändå – kanske ser folk förbi allt som jag gjort fel som mamma helt enkelt för att jag är frånskild och för att det därför är lite synd om mig och för att man kanhända kunde förvänta sig att det skulle gå lite grann på tok. Eller är jag helt paranoid nu?

Jag skrev en bok om föräldraskap och ätstörningar (den utkommer i april) för att det var svårt och tungt för mig att bearbeta det här med att vara mamma, ha ett sjukt barn och känna att jag behövde hjälpa henne att bli frisk. I det projektet har jag ofta saknat kärnfamiljen, det som jag inbillar mig skulle vara kärnfamiljens delade ansvar. Jag har intervjuat kärnfamiljsföräldrar med barn som har ätstörningar och trots att de också berättat att de grälat och varit oense har de ändå varit två där mitt i stormen, två vars barn plötsligt fått för sig att hon ska bli smal och lycklig men i stället blir sjuk och olycklig. Att inte ha barnets pappa där, i vardagen, är svårt när vardagen av nån orsak blir nästan omöjlig att klara av. Nu tänker jag inte bara på barn som inte äter normalt, jag tänker på våldsamma barn, självdestruktiva barn, barn som vägrar sluta spela datorspel fast det är mitt i natten, barn som super sig fulla och slocknar i främmande hem.

Men jag har också hört ensamma mammor som haft det otroligt tufft berätta om en utifrån kommande kraft som burit dem genom veckor och månader av omänskliga strapatser. När det var som tuffast i vår familj, när min dotter var akut sjuk, så orkade jag och orkade. Jag finns alltid här, sa jag. Jag går ingenstans. Jag gick ingenstans, inte ens i tanken. Paradoxalt nog var det så att just som jag verkligen började tänka på hur misslyckad jag varit som mamma var jag den allra bästa mamman jag nånsin varit. Och jag är faktiskt, för min egen skull, glad över att jag varit med om det.

/Sofia