onsdag 31 oktober 2012

Om läsarreaktioner

Nu, då boken har recenserats i en rad tidningar och kommenterats på bloggar m.m. är det intressant att fundera på läsarreaktionerna, som i vissa fall är väldigt olika (trots att mottagandet som helhet varit övervägande positivt). Det är t.ex. intressant att ställa Nora Hämäläinens positiva recension i HBL (27.10.) mot Lotta Lappinens (extremt) negativa bedömning i ÖT (20.10.). Medan Hämäläinen tycker att det känns helt fel att utvärdera texterna i boken som litterär text eller åsiktsskrift (pga. att ämnet är så personligt och känsligt), har Lappinen inga större hämningar. Inte bara när det gäller att dissa boken känns det som, utan hon glider också över till att negativt ”recensera” oss skribenter som personer och föräldrar.
Och jag kan inte låta bli att reflektera vidare över Lappinens recension, inte för att jag egentligen vill ”svara” på den men för att den speglar en del attityder som man kan fundera över. Lappinen verkar mena att det visserligen FINNS ensamföräldrar som på riktigt är vardagshjältar och som lyckas med att uppfostra balanserade barn (en bedrift som hon dock verkar mena att är näst intill omöjlig). Hon refererar till redaktörernas ord om att en ensamförälder ibland måste vara osannolikt stark, och säger att hon inte ser så många exempel på det i vår bok eftersom vi (med undantag för Ulla-Maj Wideroos) ”bryter ihop lite här och där och är beroende av andra personers hjälp” för att klara oss. 
Det blir visserligen lite oklart hurdan Lappinen egentligen anser att en ensam förälder BORDE vara (förutom att dom inte borde vara som vi). Exempelvis verkar hon anse att en ensam förälder inte får behöva hjälp av andra men kritiserar samtidigt ’dumdristiga’ ensamma föräldrar som av stolthet har svårt att ta emot hjälp då de behöver den.  Hennes utgångspunkt verkar på något sätt ändå vara att en god ensam förälder BORDE vara ständigt stark (trots att hon inleder med att konstatera att ensam INTE är stark), någon som aldrig bryter ihop och som stoiskt genomlider allt, oberoende av vad som händer i livet. Alltså den traditionella ”starka” ensamma mamman, verkar det som. Själv uppfattar jag att det idealet står fullständigt oförstående inför den människa som genomgår någon form av kris eller omvälvning i livet, att det blir både orimligt och orealistiskt att kräva att någon ska vara ständigt stark (också ensamma föräldrar är ju, trots allt(!), människor – BÅDE starka och svaga).
Lite undrar jag också: Har en recensent som läser vår bok verkligen sådan insyn i våra liv att hon kan göra bedömningar eller antaganden om t.ex. förhållandet mellan oss och våra barn? En del av skribenterna i boken beskriver det speciellt nära förhållandet som kan uppstå mellan ensamförälder och barn. Mellan raderna tycker sig Lappinen kunna läsa att detta förhållande mellan ensamförälder och barn verkar ”närapå osunt”.
Var och en har förstås rätt till sin egen läsning av en bok. Samtidigt är det ibland nästan skrämmande – fast också fascinerande – hur olika läsningar olika personer kan göra av samma bok. I Lappinens läsning handlar vår bok inte så mycket om hur det är att vara ensamförälder. Hon är kritisk till att flera av oss skribenter (enligt hennes uppfattning) ”enbart fokuserar” på hur det gick till när vi blev ensamföräldrar, vilket hon uppfattar som ointressant i sammanhanget.  Vår bok tror recensenten nog att kan vara intressant för andra ensamföräldrar som fortfarande ’vältrar sig’ t.ex. i sina traumatiska skilsmässor. Eftersom orsaken till att man blivit ensamförälder  (t.ex. en skilsmässa, partnerns död, aktivt val att få barn ensam) är en organisk del av livet som ensamförälder så uppfattar jag henne så att hon hade önskat sig en bok som inte alls hade tagit upp känslorna och tankarna kring det ensamma föräldraskapet – utan enbart hade handlat om den konkreta vardagen, hur man hinner städa, fyller i blanketter, fixar ekonomin… Det är ju förresten det hon efterlyser . Tips för hur man handgripligen klarar vardagen som ensamförälder skulle (till skillnad från vår bok alltså) ha varit intressant på riktigt, menar hon och deklarerar att denna praktiska handbok fortfarande är oskriven. Men – goda nyheter – åtminstone EN sådan bok finns också: Tia Jumbes Handbok för makalösa Mammor & pappor, med 74 råd och tips för ensamstående föräldrar, se http://www.bod.se/index.php?id=3550&objk_id=674841 som jag hittade på nätet (Själv har jag som ensam mamma dock inte suttit och längtat speciellt efter just en praktisk handbok, även om en sådan bok i och för sig säkert kan vara nyttig och trevlig läsning).
Men ännu om det där ’vältrandet’ i skilsmässor…  Också ett par andra läsare (t.ex. en bloggare) har värjt sig för just skildringar av uppslitande skilsmässor, av komplicerade relationer till ex-partners. De har kanske läst berättelserna som uttryck för bitterhet. Jag lever troligen i ett annat universum än dessa läsare (jag är ju inte bara skribent i boken, utan också läsare, till de andra författarnas texter som jag fick först när boken redan gått i tryck). Och jag har ju läst berättelser som handlar om att GÅ VIDARE, och att aktivt VÄLJA BORT just bitterheten, t.ex. om att hitta de där tankarna och insikterna som bär en genom det allra mörkaste mörkret, mot ljuset i ändan av tunneln. Jag uppfattar också att boken innehåller flera exempel på att skribenterna försöker vara rättvisa mot sina ex-partners, beskriver tacksamhet mot och vänskap till en ex-partner, talar om vikten av att inte svartmåla den andra föräldern inför barnen (OCKSÅ i fall där ex-partnern helt otvivelaktigt har handlat fel mot den övriga familjen)…  Det talas också i boken om vikten av att förlåta, om inte annat så för att själv komma vidare. Förstås har de olika skribenterna olika språk. En del närmar sig t.ex. ämnet med mera svart humor men jag upplever ändå att det är balanserade texter där skribenten har en distans till sin egen ångest, ilska, smärta etc.
Kan de olika sätten att läsa texterna bero på läsarnas attityder till ämnet, eller de känslor som själva ämnet väcker? Kanske vissa ryggar tillbaka så häftigt inför blotta skildringen av t.ex. en uppslitande skilsmässa att de inte alls ser att berättelsen EGENTLIGEN handlar om att överleva och gå vidare- ett steg i taget – och så småningom rentav om att återfinna glädjen…? Jag har åtminstone själv läst texterna i vår bok som väldigt hoppfulla, trots mörkret och ångesten som skildras i en del av dem.  Skilsmässa och olika problem i samband med det är ju en verklighet som många lever med, och även den verkligheten måste väl kunna skildras, också ”inifrån”. När skilsmässa behandlas i medier ser man dock ibland exempel på att de frånskildas egen erfarenhet tystas ner och avfärdas (i artiklar av typen ”Så här räddar du ditt äktenskap”, ”Därför skiljer sig många i onödan”…): man bagatelliserar de problem som kan leda till skilsmässa och framställer frånskilda som speciellt stingsliga, negativa och grälsjuka personer som skapar konflikt av triviala vardagsproblem och skiljer sig utan ”verkliga orsaker”.  Om utgångspunkten är att verkliga relationsproblem inte existerar kan man lätt avfärda frånskildas erfarenheter av konflikter och skilsmässor som fantasier producerade av bittra hjärnor.  
Nu vet jag ju ingenting om Lappinens bakgrund eller varför hon läser vår bok som hon gör. Men -jag tycker att negativa bedömningar av den typ som hon gör av vår bok egentligen visar att boken inte alls är ointressant, utan tvärtom att den behövs. Att berättelser som synliggör det ensamma föräldraskapet inte är oviktiga – utan tvärtom att det behövs FLERA sådana. Att vi inte alls ska skämmas och vara tysta – utan i stället berätta MERA om hur det är att vara ensamförälder.
Anna

1 kommentar:

  1. Bra reflektioner, en spontan tanke till Lappinens tanke att ensamföräldrar borde klara sig utan hjälp är: Vilken familj, oberoende av antal föräldrar klarar sig utan hjälp? Jag har åtminstone i hela min bekantskapskrets inte en ända familj (och då är det för det mesta frågan om två-föräldra-familjer) som inte skulle behöva hjälp av mor- farföräldrar/gudföräldrar/vänner/betald barnvaktshjälp för att få vardagen att fungera. Blir ju helt absurt att vi då skall klara oss utan! Och tack ännu för en jätte fin bok!

    SvaraRadera