Du ska ha pengar...

...om du ska jobba och ha barn. Helt tydligt. Det här inser jag då jag i omgivningen ser, läser och hör om barnfamiljer där det är en självklarhet att man har städhjälp. Eller en köpt matkasse med varor som dimper ned i köket en gång i veckan. Eller barnvaktshjälp, eller vilken annan form av köpt service som helst. Har ALLA barnfamiljer städhjälp undrar jag i tysthet, tills jag inser att väldigt många barnfamiljer verkligen har städhjälp. Trots att de är två om barnen i familjen. Eller kanske just därför?

Jag läser en artikel i söndagens Hesari med rubriken "Kauhea kiire päiväkotiin!" och undrar i tysthet om också den här artikeln ska handla om hur jobbigt det är för barnfamiljer med två föräldrar att få ihop det där "vardagspusslet". Som ensamförälder börjar du se saker med ensamförälderglasögon efter en tid. Precis som du som feminist har svårt att INTE lägga märke till hur skevt samhället egentligen är då det gäller jämställdhet har du som ensamförälder svårt att blunda för den uppenbara ojämlikhet som ensamförälderskapet ger upphov till. (En del kallar f.ö. de här glasögonen för "att vara extra känslig" - jag kallar det att bli medveten om sin omgivning).

Tillbaka till artikeln.

Jag har fel. Den handlar om tre familjer, varav en består av en mamma med en dotter. Två av familjerna köper tjänster för att få vardagen att gå ihop. I den tredje jobbar mamman deltid på samma gång som pappan frilansar och alltså har flexibla arbetstider. Ensamföräldern köper både tvätt- och städtjänster - hon har ett bra jobb med bra lön.

I Hesaris artikel fanns det inte plats för en enda familj som inte köper tjänster eller jobbar deltid. Ingen som varje dag kämpar mot klockan, mot svetten, mot tårarna, mot blodsmaken i munnen som uppstår efter att du dag ut och dag in springerrusarflåsar för att hinna med.

I artikeln nämns visserligen att var fjärde ensamförälder får utkomststöd, men det hjälper liksom inte. De föräldrar som berättar om sin stress här är inte de som har sjukt bråttom. De här familjerna, nej ursäkta -kvinnorna (det är bara de som intervjuas) är de som EK och Jyrki Katainen hyllar. I en artikel i dagens Hesari säger EK:s expert att man måste fundera på hemvårdsstödets längd - om man "vill förbättra kvinnornas ställning". Det är fint att EK vill förbättra kvinnornas ställning.

Gäller det också den där ena gruppen kvinnor, de som i oftast inte har råd att vara hemma med sina barn eller har råd att jobba deltid eller har råd att ha städhjälp? 

//malin.

Jag finns alltid här

Ett filmteam har följt efter mig i några dagar och det känns som om jag inte sovit på veckor. Det är så ansträngande att visa upp sin soliga sida så man bara vill gå och gömma sig nånstans, rapa, grymta och lukta illa. Jag blir filmad för att vara med i Seportaget på våren, och det Seportaget ska handla om en mamma vars dotter insjuknade i en ätstörning. Det är jag det.

Jag har ofta funderat på om det skulle ha varit annorlunda att vara en mamma i en kärnfamilj och ha ett barn som insjuknar i en ätstörning. Ibland tänker jag att när man betraktar de blickar som ser på oss utifrån är det kanske lättare att vara ensamförälder ändå – kanske ser folk förbi allt som jag gjort fel som mamma helt enkelt för att jag är frånskild och för att det därför är lite synd om mig och för att man kanhända kunde förvänta sig att det skulle gå lite grann på tok. Eller är jag helt paranoid nu?

Jag skrev en bok om föräldraskap och ätstörningar (den utkommer i april) för att det var svårt och tungt för mig att bearbeta det här med att vara mamma, ha ett sjukt barn och känna att jag behövde hjälpa henne att bli frisk. I det projektet har jag ofta saknat kärnfamiljen, det som jag inbillar mig skulle vara kärnfamiljens delade ansvar. Jag har intervjuat kärnfamiljsföräldrar med barn som har ätstörningar och trots att de också berättat att de grälat och varit oense har de ändå varit två där mitt i stormen, två vars barn plötsligt fått för sig att hon ska bli smal och lycklig men i stället blir sjuk och olycklig. Att inte ha barnets pappa där, i vardagen, är svårt när vardagen av nån orsak blir nästan omöjlig att klara av. Nu tänker jag inte bara på barn som inte äter normalt, jag tänker på våldsamma barn, självdestruktiva barn, barn som vägrar sluta spela datorspel fast det är mitt i natten, barn som super sig fulla och slocknar i främmande hem.

Men jag har också hört ensamma mammor som haft det otroligt tufft berätta om en utifrån kommande kraft som burit dem genom veckor och månader av omänskliga strapatser. När det var som tuffast i vår familj, när min dotter var akut sjuk, så orkade jag och orkade. Jag finns alltid här, sa jag. Jag går ingenstans. Jag gick ingenstans, inte ens i tanken. Paradoxalt nog var det så att just som jag verkligen började tänka på hur misslyckad jag varit som mamma var jag den allra bästa mamman jag nånsin varit. Och jag är faktiskt, för min egen skull, glad över att jag varit med om det.

/Sofia

Delad vårdnad med IKEA

Kalla vindar drar över vårt land. Det handlar inte enbart om novemberrusk, utan också om en politisk och samhällelig kyla. Unga politiker uttrycker visioner om att slopa social trygghet för dem som behöver den, hemvården för barnfamiljer existerar knappt och skattelättnader för ensamstående är ett minne blott. Samtidigt verkar vi ha tappat ansvaret för varandra och många utgår ifrån att var och en ska sköta sitt. Det som inte ligger på mitt bord behöver jag inte befatta mig med och samtidigt kan jag dra en lättnadens suck om de spelkort jag har vid handen är bättre än de grannen tilldelades. Alla är sin egen lyckas smed, typ.

Och vad korten beträffar vet den som läst vår bok att jag är i sjunde himlen över att få vara mamma till en efterlängtad dotter. Jag missar inte en enda chans att insupa den lyckan och jag inbillar mig att jag är lite extra tacksam över det vi har just för att vägen till moderskapet var så lång. Trots ett hyfsat nätverk kan tumistiden stundom bli lite väl intensiv då barnet inte har någon annan i hemmet att titta på, följa efter, ropa på, leka med eller ställa frågor till. Det finns dagar då jag gärna skulle ta en halvtimmes promenad eller ens tvätta toaletten utan avbrott. Ja - eller bara glo. Utan interaktion.

Sedan dottern fyllde 3 år finns ändå en räddare i nöden: IKEAs barnparkering! Vi prövade den för andra gången med gott resultat i söndags. Medan dottern koncentrerat klippte och limmade efter ett dopp i bollhavet fick jag en välkommen paus. Mitt shoppande var det inte så hävt med (2 limtuber för fortsatt klippande och limmande hemma), men det planlösa meditativa vandrandet gjorde gott i själen.

Samtidigt hade själen ångest - lite grann. Den tänkte på att barn kan försvinna och att jag då skulle ångra mig som stal en halv timme då jag ju nog egentligen skulle ha orkat. Och inte hade jag ju heller något viktigt ärende som jag var tvungen att sköta. Sedan började jag fundera på den tidsepok vi lever i och hur sjukt det egentligen är att jag delar vårdnaden om mitt barn med en möbeljätte vars representanter inte ens hinner lära sig namnet på mitt barn eller minnas vilket hennes modersmål är. Knappast vet ens denna kommersens navel om att den faktiskt erbjuder en annars ganska utrotad social stödform (okej, maximalt 58 minuterper gång - men ändå) för en förälder som inte har för avsikt att spendera stora pengar i deras byggnad.

Plötsligt ser jag framför mig en hel parkeringsplats full med ensamstående föräldrar anno 2012 som sitter och hulkar och snyter sig i sina bilar efter ännu en sömnlös natt, ännu en ekonomiskt risig månad eller 72 emotionella meltdowns senare. Några få ensamförsörjare sitter i caféet med en kopp svart kaffe och stirrar en stund tomt framför sig för att sedan kolla klockan igen då tiden tickar. Duty calls.

Och sedan kommer Hon springandes mot mig. Viftandes med sina alster efter en trekvart i "lekrummet", som hon kallar det. Hon är sprudlande glad och jag är lugnt lycklig. Vi vandrar hand i hand i duggregnet mot bilen. Inga hulkande "kom och hjälp mig!"-morsor syns till i grannbilarna och vi får en riktigt skön kväll. Det behövs inte alltid en lång stund av att dra efter andan, men den BEHÖVS. Att ha möjligheten att föra ut soporna kan vara avgörande. Man tager vad man haver i avlastningsväg. I söndags var det en möbeljätte.

// Marina

Om läsarreaktioner

Nu, då boken har recenserats i en rad tidningar och kommenterats på bloggar m.m. är det intressant att fundera på läsarreaktionerna, som i vissa fall är väldigt olika (trots att mottagandet som helhet varit övervägande positivt). Det är t.ex. intressant att ställa Nora Hämäläinens positiva recension i HBL (27.10.) mot Lotta Lappinens (extremt) negativa bedömning i ÖT (20.10.). Medan Hämäläinen tycker att det känns helt fel att utvärdera texterna i boken som litterär text eller åsiktsskrift (pga. att ämnet är så personligt och känsligt), har Lappinen inga större hämningar. Inte bara när det gäller att dissa boken känns det som, utan hon glider också över till att negativt ”recensera” oss skribenter som personer och föräldrar.

Och jag kan inte låta bli att reflektera vidare över Lappinens recension, inte för att jag egentligen vill ”svara” på den men för att den speglar en del attityder som man kan fundera över. Lappinen verkar mena att det visserligen FINNS ensamföräldrar som på riktigt är vardagshjältar och som lyckas med att uppfostra balanserade barn (en bedrift som hon dock verkar mena att är näst intill omöjlig). Hon refererar till redaktörernas ord om att en ensamförälder ibland måste vara osannolikt stark, och säger att hon inte ser så många exempel på det i vår bok eftersom vi (med undantag för Ulla-Maj Wideroos) ”bryter ihop lite här och där och är beroende av andra personers hjälp” för att klara oss. 

Det blir visserligen lite oklart hurdan Lappinen egentligen anser att en ensam förälder BORDE vara (förutom att dom inte borde vara som vi). Exempelvis verkar hon anse att en ensam förälder inte får behöva hjälp av andra men kritiserar samtidigt ’dumdristiga’ ensamma föräldrar som av stolthet har svårt att ta emot hjälp då de behöver den.  Hennes utgångspunkt verkar på något sätt ändå vara att en god ensam förälder BORDE vara ständigt stark (trots att hon inleder med att konstatera att ensam INTE är stark), någon som aldrig bryter ihop och som stoiskt genomlider allt, oberoende av vad som händer i livet. Alltså den traditionella ”starka” ensamma mamman, verkar det som. Själv uppfattar jag att det idealet står fullständigt oförstående inför den människa som genomgår någon form av kris eller omvälvning i livet, att det blir både orimligt och orealistiskt att kräva att någon ska vara ständigt stark (också ensamma föräldrar är ju, trots allt(!), människor – BÅDE starka och svaga).

Lite undrar jag också: Har en recensent som läser vår bok verkligen sådan insyn i våra liv att hon kan göra bedömningar eller antaganden om t.ex. förhållandet mellan oss och våra barn? En del av skribenterna i boken beskriver det speciellt nära förhållandet som kan uppstå mellan ensamförälder och barn. Mellan raderna tycker sig Lappinen kunna läsa att detta förhållande mellan ensamförälder och barn verkar ”närapå osunt”.

Var och en har förstås rätt till sin egen läsning av en bok. Samtidigt är det ibland nästan skrämmande – fast också fascinerande – hur olika läsningar olika personer kan göra av samma bok. I Lappinens läsning handlar vår bok inte så mycket om hur det är att vara ensamförälder. Hon är kritisk till att flera av oss skribenter (enligt hennes uppfattning) ”enbart fokuserar” på hur det gick till när vi blev ensamföräldrar, vilket hon uppfattar som ointressant i sammanhanget.  Vår bok tror recensenten nog att kan vara intressant för andra ensamföräldrar som fortfarande ’vältrar sig’ t.ex. i sina traumatiska skilsmässor. Eftersom orsaken till att man blivit ensamförälder  (t.ex. en skilsmässa, partnerns död, aktivt val att få barn ensam) är en organisk del av livet som ensamförälder så uppfattar jag henne så att hon hade önskat sig en bok som inte alls hade tagit upp känslorna och tankarna kring det ensamma föräldraskapet – utan enbart hade handlat om den konkreta vardagen, hur man hinner städa, fyller i blanketter, fixar ekonomin… Det är ju förresten det hon efterlyser . Tips för hur man handgripligen klarar vardagen som ensamförälder skulle (till skillnad från vår bok alltså) ha varit intressant på riktigt, menar hon och deklarerar att denna praktiska handbok fortfarande är oskriven. Men – goda nyheter – åtminstone EN sådan bok finns också: Tia Jumbes Handbok för makalösa Mammor & pappor, med 74 råd och tips för ensamstående föräldrar, se http://www.bod.se/index.php?id=3550&objk_id=674841 som jag hittade på nätet (Själv har jag som ensam mamma dock inte suttit och längtat speciellt efter just en praktisk handbok, även om en sådan bok i och för sig säkert kan vara nyttig och trevlig läsning).

Men ännu om det där ’vältrandet’ i skilsmässor…  Också ett par andra läsare (t.ex. en bloggare) har värjt sig för just skildringar av uppslitande skilsmässor, av komplicerade relationer till ex-partners. De har kanske läst berättelserna som uttryck för bitterhet. Jag lever troligen i ett annat universum än dessa läsare (jag är ju inte bara skribent i boken, utan också läsare, till de andra författarnas texter som jag fick först när boken redan gått i tryck). Och jag har ju läst berättelser som handlar om att GÅ VIDARE, och att aktivt VÄLJA BORT just bitterheten, t.ex. om att hitta de där tankarna och insikterna som bär en genom det allra mörkaste mörkret, mot ljuset i ändan av tunneln. Jag uppfattar också att boken innehåller flera exempel på att skribenterna försöker vara rättvisa mot sina ex-partners, beskriver tacksamhet mot och vänskap till en ex-partner, talar om vikten av att inte svartmåla den andra föräldern inför barnen (OCKSÅ i fall där ex-partnern helt otvivelaktigt har handlat fel mot den övriga familjen)…  Det talas också i boken om vikten av att förlåta, om inte annat så för att själv komma vidare. Förstås har de olika skribenterna olika språk. En del närmar sig t.ex. ämnet med mera svart humor men jag upplever ändå att det är balanserade texter där skribenten har en distans till sin egen ångest, ilska, smärta etc.

Kan de olika sätten att läsa texterna bero på läsarnas attityder till ämnet, eller de känslor som själva ämnet väcker? Kanske vissa ryggar tillbaka så häftigt inför blotta skildringen av t.ex. en uppslitande skilsmässa att de inte alls ser att berättelsen EGENTLIGEN handlar om att överleva och gå vidare- ett steg i taget – och så småningom rentav om att återfinna glädjen…? Jag har åtminstone själv läst texterna i vår bok som väldigt hoppfulla, trots mörkret och ångesten som skildras i en del av dem.  Skilsmässa och olika problem i samband med det är ju en verklighet som många lever med, och även den verkligheten måste väl kunna skildras, också ”inifrån”. När skilsmässa behandlas i medier ser man dock ibland exempel på att de frånskildas egen erfarenhet tystas ner och avfärdas (i artiklar av typen ”Så här räddar du ditt äktenskap”, ”Därför skiljer sig många i onödan”…): man bagatelliserar de problem som kan leda till skilsmässa och framställer frånskilda som speciellt stingsliga, negativa och grälsjuka personer som skapar konflikt av triviala vardagsproblem och skiljer sig utan ”verkliga orsaker”.  Om utgångspunkten är att verkliga relationsproblem inte existerar kan man lätt avfärda frånskildas erfarenheter av konflikter och skilsmässor som fantasier producerade av bittra hjärnor.  

Nu vet jag ju ingenting om Lappinens bakgrund eller varför hon läser vår bok som hon gör. Men -jag tycker att negativa bedömningar av den typ som hon gör av vår bok egentligen visar att boken inte alls är ointressant, utan tvärtom att den behövs. Att berättelser som synliggör det ensamma föräldraskapet inte är oviktiga – utan tvärtom att det behövs FLERA sådana. Att vi inte alls ska skämmas och vara tysta – utan i stället berätta MERA om hur det är att vara ensamförälder.

Anna

Ska vi dela säng? Det blir så dyrt annars.

Tillsammans med en god vän, som också är singelmamma, har vi under en längre tid talat om att resa till solen tillsammans med våra barn. Vi har dagdrömt, surfat lite, funderat på våra prioriteringar och förstås på finansiering. Vi har läst bloggar och fört dialog med människor som kan dela med sig av sina synpunkter och tips och kanske föra oss närmare vårt beslut kring destination och tidpunkt.

Just nu tror vi oss ha landat i ett beslut och en destination som innefattar möjligast mycket sol och värme under senvintern samtidigt som vi vill undvika långa flygresor och stora förändringar i dygnsrytmen p.g.a. tidszoner. Efter många kvällar av häng framför datorn och lusläsande av researrangörers beskrivningar av semesterparadis faller vi för möjligheten att dela boende så att vi, som researrangören lovar, kan få en utlovad barnrabatt på upptill 65% för våra barn.Vi leker liksom familj. Hur roligt är det att bo i skilda hotellrum och sitta på skilda balkonger varje kväll och inte kunna umgås efter att barnen lagt sig? Och nej, varken researrangör eller hotell kan garantera att man kan få rum bredvid varann (och ja, barnrabatten skulle vara endast 30% då - på vissa utvalda hotell och vissa avgångar). Vi söker som efter en nål i en myrstack efter lämpligt boende, d.v.s. delat boende men med två skilda sovrum för att vi alla ska sova bättre. Till slut hittar vi det.

Jag tar till telefonluren följande dag, för hur jag än prövar med olika avgångsdatum verkar våra 3-åringar vara tvungna att betala vuxenavgift för resan. Inga rabatter syns till. Kanske barnrabattskvoten är fylld? Den risken finns ju och det står också tydligt på researrangörens hemsida; Var snabb! Men vi är liksom lite spontana så här 1/2 år i förväg. Kan det vara för sent? Då jag får en försäljare på tråden, förklarar hon: Barnrabatten kan ni endast få om barnen sover i extra bädd i samma rum som de vuxna. Ni kan få barnrabatt om ni delar sovrum, men inte om ni har ett (dyrare) boende med två sovrum. Så i praktiken borde vi vuxna alltså dela säng för at vara berättigade till barnrabatt för de medresande 3-åringarna? Ja.

Realiteten smättas i ansiktte på "resa med barn"-singelmammanoviserna: Du kan leka familj bäst du vill; du kan vilja spendera dina semesterveckor tillsammans, skapa traditioner kring högtider och umgås under veckoslut. Så länge det inte känns helt okej att också dela säng så får du vara beredd på att ditt lilla barn betalar som en vuxen på semesterhotell.
I klartext:
- 1 ensamförälder med 1 lön betalar fullt vuxenpris för sitt barn då boendet delas med andra.
- 2 vuxna (som delar säng/sovrum) DELAR på de med 65% rabatterade kostnaderna för ett barn (d.v.s. 35% av vuxenpriset).
Kan jag ha förstått det rätt? Singelföräldern betalar alltså 100% av priset medan en förälder som delar säng med en annan betalar 17,5% per skaft? Are you kiddin' me?
Och nej, jag har inte haft lång matematik, men helt rättvist känns det inte. Och av någon underlig anledning fortsätter jag ändå dagen med god min. Man ska ju inte klaga eller sticka ut hakan. 

// Marina

”Är det inte underbart med en ledig vecka?”

Jag är en ensamförälder, jag har delad vårdnad om barnen med min ex-fru. Ok så långt. Ibland får jag kommentarer i stil med ”men vad härligt det måste vara att ha en vecka helt för sig själv” (ord som olovligt mycket påminner mig om skilsmässoantologin Happy happy som publicerades i Sverige för drygt ett år sedan). Och ja, visst är det skönt att ha en vecka för att sköta mitt sociala liv och andra delar av mitt liv som behöver vård, men vecka-vecka-tillvaron är inte enbart sunshine.

Det som folk verkar glömma bort är att ett människoliv också består av mörker och angst. Under de veckor jag har barnen ser jag till att hålla mig i skick, att vara pigg, att vara alert, att vara beredd på allt det som en vardag med barn innebär. Men under hälften av alla mina veckor—det är då min andra sida tillåts utrymme. Den sida som är mörkare, den sida som nästan av sig självt manar fram nedstämdhet och ångest. 

Under varannan vecka är jag en pappa lika kvalitetsstämplad som vilken kärnfamiljspappa som helst, och under varannan vecka är jag den andra. Den som är lite deprimerad. Den som tillåter sig själv och har möjlighet att dra sig undan. Den som kan och får vara trött. Den som inte vet vad han ska göra av all sorg och all ensamhet som verkar pyra ur varje por i sin varelse. Och också: den som tar sig i kragen inte för att det behövs utan för att det är ett självständigt val.

Att ha delad vårdnad, dvs. vara en vecka-vecka-förälder, är inte enbart att ha möjlighet till frihet under 50% av ens vakna tid; det är allt som oftast att leva ett liv där ljuset kommer i form av barnens närvaro i hemmet och där mörkret och ångesten trycks undan för att ges utrymme under den tid som barnen är hos den andra föräldern.

//Mathias

Så nära - sån ära

Om lite mindre än två dygn får vi skribenter så där officiellt träffa varann för första gången. Det känns stort för mig. Och fint. Det känns just så för att vi så länge har jobbat tillsammans - men åtskilda - för samma projekt. Det känns också speciellt för att vi i slutändan kan konstatera att de pusselbitar alla bidrog med på något sätt passar ihop; texterna kommunicerar med varann. De är verkligen inte lika och det är just det som är det fina. Ändå viskar de till varann på sina olika språk och en bit av den ena världen kan skymtas i den andra. Tillsammans andas de Liv med alla dess ingredienser. Så tycker jag.

Jag är tacksam över att alla som var med på något sätt öppnar sin dörr på glänt eller mer och bjuder in läsaren i sin värld och på något sätt  (vissa tillbakablickande, andra analytiska, några emotionella...) försöker förklara och beskriva erfarenheten av att med allt vad det innebär inte ha en andra förälder i vardagen att dela föräldraskapet med.     

Och ja - vem som läser boken och vad som upplevs av läsaren är förstås i det här skedet ännu ganska långt ett oskrivet blad. Frågan slår mig; Är det lättare att i bokform vilja närma sig historien om den som bor långt ifrån? Känns det mer intressant? Kan tänkas mindre hotfullt att kunna hålla distansen? Vill man läsa om sin granne eller arbetskamrat? Kan det ge en något? Det var på ett postkort i ljuvliga Ekenäs jag en gång såg texten som blev det här inläggets rubrik. För jag tänker som så: Att släppa grannen så nära kan bli en sån ära. Både för mig som skribent och förhoppningsvis för Dig som läser.  // Marina

Dagen efter

Igår var en sådan dag då rullgardinen i dotterns rum inte drogs upp eftersom jag väckte dottern i ottan och vi återvände efter dotterns (enda) hobby då det redan var kväll och det inte fanns någon orsak att åtgärda gardinen. Det blev bad, inspelad BUU-klubb och orange soppa (blandade grönsaker). En riktigt vanlig kväll som ändå slutade i skrik p.g.a. trötthet, svårighet att komma till ro och moderns korta stubin. Usch vad jag ogillar den där negativa laddningen i rummet just före läggdags. Sen står man där och önskar att man inte hade... eller hade något helt annat.

I morse väckte jag likaså dottern i ottan och det var inte svårt att förstå att hon gärna hade sovit längre. Men vad gör man när jobbet kallar och det inte finns någon annan som kan stanna hemma och låta barnet sova ut och kanske föra henne till dagis först till åtta eller nio? Då vi nått dagis klockan 7.35 lyfte jag ut dottern ur bilen och höll henne en stund i famnen. Jag pekade på månen och berättade att den nu är så smal att den inte längre kallas halvmåne (ett begrepp som dottern anammade vid 1-års ålder - måste ha varit något magiskt med månen). Den kallas "månskära" då den är så där smal, preciserade jag. Dottern beundrade månen en stund och tryckte sedan ömt sin kind mot min. "Tack!!", utbrast hon. Tack för vad, frågade en något förvånad mamma. "Tack för att du visade mig månskäran", svarade dottern med kinden tätt intill min. "Du är det ljuvligaste i hela världen" tänkte jag och sade det också högt. Strålande gick vi in till dagis och började - lyckligt förankrade i varann - ännu en dag på skilda håll.
We'll be fine.  // Marina

Skall försöka aktivera mig här även om tiden ställer hinder ibland. Jag har bara bläddrat i boken, men ser ju ren att jag måste reservera ordentligt med tid för att läsa. Gissar att man inte lägger den ifrån sig när man börjat. Det är ju faktiskt enormt länge sen jag var ensam med ansvaret och tiderna har naturligtvis förändrats. Så det känns som att min berättelse är något avdankad. Men kanske det kan trösta någon att det inte alltid är så att det var bättre förr.... En sak som jag många gånger tänkt på är hur man gick stärkt ur varje problematisk situation. Jag ser det så tydligt nu efteråt - jag såg det naturligtvis inte då eftersom jag skulle lösa alla problem själv. Men livet lär och på något sätt är det trösterikt att så här efteråt känna att också den tiden i mitt liv var värdefull och lärorik. Trots att det inte var lätt.....men erfarenheterna har jag  med mig. Och det är jag glad för. Och glad är jag nästan varje dag:)

Uttänjda hjärtan

Har nu sträckläst vår bok och ja – den berörde mig så att jag nästan tappade skrivförmågan. Att läsa var på något sätt en nästan mer omtumlande upplevelse än att skriva. När man skriver har man ju stenkoll – det är man själv som håller i pennan och som kan väga varje ord på guldvåg.

Eller som Anna skriver i sin essä; man väljer en av många möjliga berättelser, samtidigt som man väljer bort de andra.
När man läser är situationen den motsatta; då väller berättelserna över en som en svallvåg – de som också hade varit möjliga om man inte varit tvungen att sålla, välja och välja bort. Så mycket hade kunnat sägas om man bara fått syn på det – och  en del av det återfinner jag nu här i boken.
Jag hade kunnat skriva om vardagen. Om hur tungt det är när alla är sjuka och det inte finns någon annan än man själv – i värsta fall också trött och halvkrasslig – som ska snyta och torka spyor, eller åka till Barnkliniken med en, samtidigt som man borde stanna hemma och laga kvällsmat åt tre andra  och helst också förbereda morgondagens lektioner.
Jag hade kunnat skriva om det ödsliga suget i magen som kan drabba en när man inser att man inte har några skyddsnät. Att det gäller att placera fötterna förbaskat noga för om man faller så finns det verkligen ingenting där under.

Jag hade kunnat skriva om jämställdhet, om hur det är att, som Sonja Åkessons uttrycker det, närmast vara “jämlik med en rutten sill”…

Och jag hade kunnat skriva om hur man skriker för minsta småsak när man är trött, och hur ledsen man känner sig för att man skriker.

Det finns mycket sorg i Vardagshjälte 24/7 konstaterar jag, och kanske det är så, att varje berättelse om ensamförsörjare också är en berättelse om sorg. Sörja ingår ju redan i ordet, faktiskt, liksom sorg ingår i ordet omsorg.

Men det finns också glädje, och en kärlek som värmer som en blåslampa.

Jag hade kunnat skriva om den nästan overkliga lyckokänsla som kan drabba en då man sitter på en solig sandstrand och ser fyra barn och en hundvalp tumla om i sanden skrattande och våta i håret. Mamma titta på mig! Mamma titta på Zara när hon simmar efter käppen!

Man ser och fylls av en helt sanslös känsla av stolthet. Mina barn. Mina lejonungar. Eller som redaktörerna formulerar det i efterordet: Tack för att ni har tänjt ut våra hjärtan!   // Jenny K.

 

Vardagshjältar på Bokkalaset

I dag pratade vi om boken på Bokkalaset i Ekenäs, Mathias, Haje och jag. Camilla Lindberg, kulturredaktör på Västra Nyland, ledde paneldiskussionen. Tyvärr pratade vi i ett utrymme på biblioteket, eller egentligen det temporära biblioteket, som ligger lite avsides från centrum. Jag säger tyvärr, eftersom läget gjorde att folk som hade vägarna förbi inte bara stack sig in för att lyssna, så som de kanske skulle ha gjort om diskussionen hållits på en mer central plats.

Trots att salen inte var helt fullsatt, eller kanske just därför, blev det en ganska intim och skön stämning. Och jag fick lära mig att om det är svårt att skriva om personliga saker i en bok, är det ännu svårare att tala om dem inför publik. Men reaktionerna so far har varit väldigt positiva, och människor säger sig ha blivit berörda av vår bok. Det känns fint - det var ju dit vi ville.

Bokkalaset fortsätter med supé i kväll, dit bland andra jag och Mathias är på väg. God mat, bokprat och en skvätt rödvin - kan en lördag kväll bli bättre?
 //malin

Då tålamodet tryter

I morgon ska barnen till sin mamma igen, de har varit hos mig sedan förra veckoslutet. Vi byter alltid tur på fredagar. I dag har—ja, det sker ibland—mina nerver varit på helspänn. Jag är trött. Har haft en ganska ansträngande vecka, psykisk stress, usch.

Barnen har varit glada i dag, trots att det är städdag (de ska städa sitt rum på torsdagar för att få veckopeng). De gick glada—och SAMS, hurra!—runt och städade i sitt rum och plockade ihop leksaker och kläder och andra barngrejor. Det var ju fint. Så är det verkligen inte varje torsdag. Men i dag var det det. Tur det, för jag stod i köket och osade över spisen.

Efter städningen var det dags för dusch och tvättning av hår. Pappa stod där och hjälpte till, schamponerade, sköljde, torkade, balsamerade, borstade. Osade. Nerverna, nerverna! Nå, det gick bra. Allt ordnade sig. Barnen tittade på Shrek 2 en kvart innan de tröttnade, sedan spelade de Spiderman på XBOX:en. Och så borstade vi tänderna tillsammans och de lade sig i sängen och vi bad en kvällsbön och jag kramade och pussade dem.

Andas in andas ut. Pappa klarade dagen galant trots att nerverna och tröttheten låg på. Jag höll igen, bet mig i läppen, höll tand för tunga. Klappar mig själv på axeln.

—

På lördag ska vi tala om vår antologi på Bokkalaset i Ekenäs. Jag ser fram emot det, hoppas vi träffas där.

//Mathias R.

Det blev en bok...

I dag hämtade jag boken från förlaget. Den hade alldeles just anlänt från tryckeriet. Den känns bra i handen; inte för tunn, inte för tjock. Omtumlad släpade jag hem en kasse böcker och färden gick via lekis. Barnet ville genast titta på boken som äntligen konkretiserats. Hon tyckte att pärmen var fin och konstaterade sedan att jag har lite större leende än Anki på bilderna längst bak i boken.

Sedan började hon läsa titeln med en del möda, och vid "hjälte" hjälpte jag lite.
- Vardagshjältar - handlar den här boken om hjältar?
- Det finns många olika sorters hjältar, och den här handlar om en del av dem.

Väl hemma ville hon att jag skulle läsa högt ur boken. Det gjorde jag. Jag valde det sista stycket i efterordet.

Sedan funderade vi på hur uttänjda hjärtan egentligen ser ut.
//malin

Diagnos: Enda barnet

Jag har fött 1 barn och inte flera. Så kommer det sannolikt att förbli och det verkar inte som om jag i första taget kan släppa tankarna kring för- och nackdelarna med just detta.

Jag tampas med en lätt irritation. Det stör mig att mannen från gatan liksom yrkesmänniskor (läs: personer som har en pedagogisk utbildning i att jobba med barn) så lättvindigt tar till förklaringen ”enda barnet” då det gäller ett barns personlighetsdrag, sociala kompetens eller utmaningar.

Inte helt sällan ser jag det i mitt jobb. Ibland också i hur folk talar om min dotter. Lyssnar man noga kan kriterierna för diagnosen ”enda barnet” fyllas av allt mellan himmel och jord. Pick & mix, y’ all! Ofta handlar det om att barnet verkar få bestämma hela tiden, att barnet konstant verkar behöva underhållas eller att det enda barnet leker mest för sig själv. Det tycks vara av ringa betydelse att kriterierna ibland är i motsatt förhållande till varandra. Och ni vet det där med att man förstås inte kan dela med sig om man är det enda barnet i en familj. I bästa fall kan det också handla om att barnet har ett gott ordförråd eller annars bara ett avancerat språkbruk för att det ju överöses med stimulans på den fronten eftersom det ju är det enda barnet med en förälder med oceaner av tid. Få eller ingen fäster uppmärksamhet vid huruvida barnet har vistats i barngrupp och tränat sina sociala färdigheter under upptill 9 h/dag varje vardag under det senaste året. De resterande tre timmarna av sin vakna tid är hon ju de facto enda barnet hemma och har  i n g e n  att samsas med. Få funderar heller på huruvida familjens sociala sammanhang stöder utvecklandet av ”as close as you can get”-syskonrelationer.

När har ni senast hört någon som med menande blick konstaterar att ett barn ju är från en TREbarnsfamilj eller ”Han är ju faktiskt andra barnet, så….”? Just det, jag gissade väl det. På något sätt skulle jag önska att man dammade av den här retoriken kring ”det enda barnet”. Måste det vara en livstidsdom att inte ha syskon? Och nej, jag som mamma till ett barn utan syskonrelationer i samma hem är knappast objektiv då jag säger det, men jag tycker det vore på sin plats att tänka efter lite och inte bara per automatik använda fraser som av någon orsak blivit så allmänna i folkmun att de presenteras som sanningar och ingen längre reagerar.

Jag stärker mig med erfarenheten av att det faktiskt kan bli människor – och inte sällan helt fantastiska människor - av folk som vuxit upp utan syskon. I första hand tänker jag på min dotters mormor, min mamma. Hon är en av de mest empatiska, effektiva, intelligenta och uppoffrande människor jag känner. Dessutom har hon goda sociala känselspröten. Och hör och häpna: Hon leker bra själv! Hon går t.o.m. på bio i egen majestät och njuter av det. Sedan tänker jag också på min dotters gudmor som vuxit upp på tumanhand med sin mamma. Hon i sin tur är en av mina mest trogna, lojala, sociala och kärleksfulla vänner. För att inte tala om min dotters stand-in gudmor som också vuxit upp på tumis med sin mamma. Henne beundrar jag för ett aldrig sinande intresse av andra. Hon har alltid nära till skratt och en förmåga att se och bekräfta andras gåvor samtidigt som hon med en målmedvetenhet som får andra att baxna strävar efter och uppnår de livsmål hon satt upp för sig.

Sedan funderar jag förstås också på att det inte kan vara samma dynamik i dyaden singelförälder och barn som det är i en familj med ett barn och två föräldrar. Är du enda barnet till en singelförälder kan du inte bli underhållen hela tiden eftersom det finns ett hushåll som måste skötas av någon. Denna någon är densamma som enligt hörsägen underhåller dig hela tiden. Ah, och sedan denna förtjusande kommentar om att en förstfödd aldrig kan underhålla sig lika bra själv som ett andra eller tredje barn o.s.v. Familjedynamiken är ju helt olika för varje barn som föds! Inget barn föds till samma identiska familj som ett tidigare barn. Ett litet barn som har äldre syskon är ju underhållen bara av att följa med allt som händer och kan skratta långa stunder då storebror visar miner eller hoppar i soffan. Den enda skillnaden är att föräldern kanske upplever sin underhållarroll som mindre än tidigare. Och sanningen att säga så skulle jag vissa stunder också vilja delegera åtminstone ett par av mina roller åt en pappa eller ett syskon.  // Marina

Stå på er!

Skall försöka mig på några rader öven om jag egentligen inte skulle ha tid. Min text i boken handlar om en tid för länge, länge sen. På 1980- och 90talet. Jag tvekade länge. Varför dra upp gamla saker och rota i dem. Det var en annan tid då. Och jag var ensam i 12 år. Och den korta text jag skrev så kom till i olika omgångar. Det var nämligen inte lätt. Och jag är rädd att jag får en del mindre trevliga kommentarer när boken kommer ut. Men det får jag ta då. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med på träffen - gissar att det skulle gjort gott. Men kanske det lyckas nästa gång. Och alla ni "där ute". Stå på er bara, det gäller att inte ge sig:)
//Ulla-Maj

Mamma trött, mamma sen

Just nu skriver jag för att jag är så ursinnig för att jag INTE HAR TID. Jag lever i en nyfamilj där två av barnen är bara mina och den tredje vårt gemensamma. Det fungerar för det mesta utan gnissel. Det är bara det där med att jag INTE HAR TID. Och de skulle alla behöva mig och min tid så mycket. Den äldsta behöver prata med mig, gärna åtminstone en halv timme per kväll (tumistid). Mellanbarnet vill förhandla om skor, hobbyn, kompisar, livet och skolan (minst en halv timme, gärna mer, helst på tumis). När jag kommer hem från jobbet försöker jag vara med minstingen för då är hans pappa led på att vara med honom eftersom han både för till dagis och hämtar därifrån + gör andra hurtiga saker som för honom på violinlektion, tragglar igenom violinläxan en kvart per dag, åker till simhallen som belöning och köper allt vi ska ha från butiken.

På kvällen betyder det att jag betar av dem metodiskt en och en. Så försöker jag göra andra saker, som att svara på e-post och blogga. Men det känns hopplöst att hinna med allt det där PLUS komma i säng i tid PLUS läsa alla de där viktiga böckerna jag måste läsa för jobbet och för mitt liv. Tv har jag gett upp för länge sen för det hinner jag inte med.

Det känns att jag inte kommer i kapp, någonsin. Och jag fattar bara inte alla där där undersökningarna om att föräldrar pratar typ tre minuter per dag med sina barn. Vad är det för sorts barn riktigt då? Vad gör de där barnen? Mår mina barn sämre än andra barn och behöver mera prat? Börjar inte andra mänskors barn prata när man kommer för att säga gonatt och sen plötsligt gick en timme igen?

Kvällar som den här känns det svårt att vara mamma för tre i ett hem där pappan bara är pappa för en. Då inser jag att jag trots allt fortfarande också är ensamförsörjare för det finns bitar som bara jag måste klara av. Han kan le uppmuntrande och säga att sorry, inte min huvudvärk. Och det ska vara så. Jag fattar det. Men å vad jag är trött i kväll. Känner mig som en alltför liten klick smör på en alltför stor smörgås. Jag är så glad över min familj med å vad jag är trött.

//Sofia

En gnutta krig, anyone?

Ja, Malin satte fingret på den där känslan av att gjort är gjort och att det vi skrivit inte längre är i våra händer. Det är bara att vänta och se.

Så mycket blev ändå oskrivet. Tankarna tar ju inte slut även om boken gått i tryck. T.ex. det här funderar jag på:

Då jag magsjuk tagit emot gul Jaffa och blåbärssoppa som lagts utanför min dörr, städat min väns lägenhet för att hon inte orkar, blivit tagen på säng av att min syssling verkligen njuter av att ta hand om mitt barn två hela dygn eller då jag åkt på heldagsutflykt med också väninnans sjungande barn i baksätet – ja, då befinner jag mig lite närmare sanningen. Sanningen jag syftar på är att vi alla är ett. I praktiken stavas det k ä r l e k till min nästa. Det må låta bibliskt eller gammalmodigt, men det kvittar.

Jag tror på att det goda jag ger åt andra förr eller senare hittar tillbaka till mig och ger mig ännu mer kraft att ösa ur den depå av kärlek som finns bara man vågar glänta på luckan. I slutändan vinner alla som sig i leken ger. Och ja, det krävs stort mod att visa sig otillräcklig; att (som min medsyster uttrycker det): kräla fram till korset och be om hjälp.

Vetskapen om att vi alla är ett tror jag vi har tappat generation för generation. Det är i dagens värld fullt möjligt att sköta enbart sitt och låta andra göra detsamma. Behöver vi lite nöd för att kunna minnas och närma oss kärnan? En gnutta krig, anyone? Vem som helst kan från soffhörnet skicka ett sporrande sms till en vän i nöd (och guuud så många sms jag har avfyrat för att det helt enkelt var bekvämare så), men nu talar vi handlingar som kräver att man faktiskt lyfter på baken.

Att behöva och behövas är en hisnande känsla som alla inte vill eller vågar sig på. Jag får personligen tacka singelföräldraskapet för att polletten trillat dit den skulle (och jag har ännu mycket att lära). Med ens förnimmer jag någon form av byagemenskap (som inte ser till blodsband eller äktenskap); där var och en har ett självklart kollektivt ansvar som varken känns belastande eller motbjudande. Det ser inte ut att vara omöjligt. Än finns det hopp. Vi är alla ett.  // Marina

I morgon ska boken till tryckeriet. Det känns väldigt underligt att lämna ifrån sig manuskriptet, skönt på ett sätt, men jag fasar för alla de små fel vi kommer att hitta när boken väl är tryckt. Fast det kommer vi ju inte. Vi har ju lusläst den i flera repriser, men ändå. Att-lämna-ifrån-sig-ångesten bultar. //malin